Kan det verkligen vara?

Jag tror att Djävulen är ibland oss. Jag tror att han har tröttnat på att förbanna själ efter själ i underjorden.
Jag har starka misstankar om att han har tagit sitt imperium ett steg längre och att han nu vandrar omkring, förklädd, mitt ibland oss.
Även Djävulen måste ju expandera. Vi lever ju ändå på 2000-talet.

Jag har börjat använda mina privata resurser för att forska kring detta. Kalla idioti eller dumhet. Kalla det vad fan du vill.
Jag ska ha ett svar.

Min forskning såhär långt har gett mig dessa faktorer.
1. För att inte bli upptäckt måste han byta skepnad, exempel en människa.
2. Han måste ha många på "insidan" för att kunna expandera.
3. Han måste ha någon som sköter underjorden medan han är borta.

Av alla människor här på jorden vem kan då tänkas?
Min gissning ligger på den här personen.


Tillåt mig att förklara varför.

1. Hon är personen 50 procent av svenska folket älskar. Men hon är även personen som resten av dom 50 procenten älskar att hata.
Eftersom att Djävulen är genom-ond så tror inte jag att han skulle klara all den kärleken som tex Astrid Lindgren skulle fått om han hade valt henne.
Därför är Pernilla perfekt. Det finns liksom en balans.

2. Hon har hur många som helst på "insidan" eftersom att hennes närmsta familj består av sisådär 700 personer.

3. Eftersom att Linus Wahlgren inte har gjort något vettigt överhuvudtaget i sitt liv så kan dom skicka ner honom att vakta mörkrets kungarike.
OM han nu klarar av denna simpla uppgift. Det återstår ju att se.

Fler faktorer som talar för att Pernilla Wahlgren skulle vara Djävulen är att när Laila och Niclas gifte sig så kunde nästan ingen av Wahlgrenarna komma.
Jag tror att detta berodde på att om alla skulle visa sig på ett och samma ställe samtidigt skulle det bli svårt att upprätthålla fasaden för att dölja planerna för världsherravälde.

Sen får ju alla Wahlgrenare väldigt mycket publicitet jämt vilket gör det ännu lättare att hjärntvätta svenska folket.

Såhär långt har jag kommit i min forskning. Det är upp till er själva att dra egna slutsatser. Jag ger er bara fakta...

Bröllopshysteri

Eftersom jag är en såpass viktig person så var det ju bara en tidsfråga innan jag skulle få en inbjudan till dagens stundande bröllop.

"Dom snart äkta makarna Viktoria och Daniel inbjuder härmed dig,

'

Fröken

Anna Emelie Isabelle Johansson

'

till att delta i denna historiska bröllopsfest på slottet.

Vi börjar med en liten intim vigsel med 1268 av våra närmsta vänner och familj

sedan bär det av till bröllopsfesten som kommer hålla på långt

in på småtimmarna för att fira detta äktenskap.

Plats: Stockholm

Tid: Hela dagen

Klädsel: Något med budget över 20 000 svenska riksdaler

Ta med: Respektabel present och ett gott humör

'

Välkommen!"

'

'

Och eftersom att jag inte kan närvara pga att jag har viktigare saker för mig idag så svarade jag naturligtvis tillbaka, för det tillhör vanlig svensk vett och etikett.

'

'

"Kära Viktoria och Daniel.

Jag hade gärna deltagit i detta eminenta bröllopsfirande om jag hade kunnat

men jag har tyvärr planerat att göra iordning trädgården idag.

Jag hoppas att ni får en minnesvärd dag och att allt går vägen.

Ge mina varmaste hälsningar till tysken och dyslektikern och hoppas

att ni får användning av glasservisen som jag har betalat

med mina stackars surt förvärvade skattepengar."

'

Med Vänliga Hälsningar

Anna Emelie Isabelle Johansson

Tack för komplimangen.. Eller?

Snubbe: "Oj tränar du nånting?"

Jag: "Ja, fotboll faktiskt."

Snubbe: "Nä men jag menar simning eller nåt? Eller typ boxning?"

Jag: "Eh nä det har jag aldrig hållt på med..."

Snubbe: "Konstigt.."

Jag: "Varför det?"

Snubbe: "Jo men du ser så jävla bitig ut. Biff på nåt sätt"

Jag: "Aha.. Tack då.. Eller nåt..."

Jo men man tackar för den "komplimangen"!

Det vill man gärna höra i dagens samhälle när allting går ut på att vara så liten och snärt som möjligt.

Gärna av en person som inte har någon som helst plats i mitt liv överhuvudtaget.

Varsågoda, Dagens Bitterfitta är serverad.

Kokain nästa!

Idag stötte jag på en nikotinpåverkad snigel. Han var glad. Mycket glad.

Cross your fingers fuckers

Om jag skulle skicka in en kontaktannons för att försöka få mannen som går under så många namn på kroken skulle den se ut ungefär såhär:

"Medellång tjejkvinna med humörsvängningar söker nu dig".

Jag:

icke morgonpigg kakälskare som har lätt för att starta konflikter.

NEJ till träning JA till soffliggande. Hatar städning och är allmänt oromantisk.

Framtidsplaner: Du, jag och våra 13 katter långt in i dom norrländska skogarna.

Du:

Lång ondskefull man med planer för världsherravälde.

Horn i pannan är ett plus. Du hatar att gosa men gillar att köpa människors

själar. Du bor långt ner i underjorden och eld är ditt rätta element.

Dina framtidsplaner: Stupa "den Gode" för att ha tagit över världen och självklart dina och mina 13 katter.

Känner du dig träffad?

Hör av dig till

Desperattjejkvinna22@lunarstorm.se

Fast jo, nu när jag tänker på det

Har ni nångång gått förbi en hästhage och tänkt på hur uttråkade dom stackarna måste vara?

När man ser det stora majetiska djuret som står och lägger vikten på 3 ben men det fjärde benet (oftast höger bak) är lite lätt böjt?

Så står dom där 3 eller 4 stycken, helt stilla, i en klunga, i ösregn och tycker synd om sig själva.

Vilket jävla hästliv.

Dagens bitterfitta

Jag kan precis ha träffat på den mest irriterande, orädda och mest hänsynslösa parasiten jag någonsin skådat.

Jag blev så sjukt irriterad men ändå så hade jag inte tid och lust att göra någonting åt den..

Här är han. Monstret som valde att förstöra min tv-tittarkväll för att sätta sig mitt i vägen på tvn. Jag såg han lite tidigare tvättandes, uppe i taket och tänkte:

"Jaja han gör ingen skada iaf."

Men flugan hade mage nog att flaxa sina vingar och placera sin bajstäckta, håriga lilla kropp mitt i vägen för 2½ män.

Då fick jag nog.

Jag gick därifrån. Han hade förstört resten av min kväll.

Från denna dagen ska jag leva mitt liv efter "No mercy" när det kommer till flugor.

Jag ska starta en klubb.

"Vi som säger att vi älskar flugor och så gör man inte det PPPPpppp;;;;PPPP"klubben. Ni är alla tvingade medlemmar.

Lagom? Vem fan vill vara lagom?

I 3 jävla timmar har jag haft ångest, dragit mitt hår och slagit ett hål i väggen.

Jag har ändrat bloggdesignen.

Jag skulle gärna vilja säga att:

"Jomenvisst, jag har suttit i photoshop och fixat och donat sen även skrivit in alla htmlkoder för hand"

och ni skulle suttit framför era dataskärmar och applåderat mig eftersom jag är så fruktansvärt kreativ.

MEN mina arma undersåtar jag kan, olikt Jesus, INTE ta åt mig cred för denna designen. Jag har nämligen snott den. (Det var väl därför internet uppfanns så att folk skulle kunna stjäla av varandra? Eller?)

En sak däremot som jag faktiskt KAN ta åt mig äran för är den simpla "headern" där det står "Never take life seriously. Nobody gets out alive anyway".

Den har jag nämligen suttit och knåpat ihop alldeles, alldeles själv.

Klapp på axeln till mig idag kära undersåtar. Jag känner hur ni fullkomligt dryper av avundsjuka på er sida skärmen.

Och med detta självgoda inlägg så avslutar vi dagens inlägg.

Vad i helvete?

"P" syntes i centrum kl halv 5 på morgonen i centrum, Kållereds metropol, iklädd en väldigt ko-liknande utstyrsel.
Det är ganska roligt med tanke på att det enda som knyter "P" till Kållered är endast en gemensam nämnare.
Kanske är upphov till ett litet "bootey-call" såhär på morgonkvisten?


XOXO
Gossip Girl

"Dörrarna sprängs"

När jag åkte runt själv till diverse ställen idag, insåg jag att det är ganska fult att vänta på bussen.
Ja precis. Fult.
Tillåt mig att demonstrera.

Du går till busshållplatsen men precis innan du kommer fram, scannar du av området. Tittar höger, tittar vänster. Blicken fastnar.
Fan.
Du är inte ensam. Ni växlar en snabb blick men viker snabbt undan den och du placerar dig på ett säkert avstånd från diverse person, men ändå tillräckligt nära eftersom du inte vill att personen i fråga ska tro att du undviker denne. Vilket egentligen är ganska tydligt att du gör eftersom personen själv har gått igenom denna procedur när hon/han såg att du anlände.
Så där står ni, tittar på klockan, kikar på mobilen och lägger vikten först på högerfoten men det blev för jobbigt så du byter till vänster.
Du sonderar terrängen, kollar på bil efter bil efter bil. Du står med handen i fickan och i handen har du mobilen som du tar upp och kollar var tredje sekund.
Men där borta, i fjärran, dyker bussen upp. Du stoppar ner mobilen som du precis har använt till att skriva ett sms eftersom du inte kunde komma på nåt annat att göra.
Sen fördelar du vikten jämnt på båda fötterna eftersom att du vill vara beredd när chauffören öppnar dörrarna.
Du och den andre personen gör er beredda på att stiga ombord. Ni rör er båda mot dörren och undrar för er själva
"Vem ska gå först?"
Ni byter lite nervöst och hastigt blickar tills ni har en tyst överenskommelse att jag ska gå på först.
"Tur" tänker du eftersom att du är rädd att bli klämd i dörrarna när personen som gick före stämplar sitt kort.
Samtidigt som du går på börjar du scanna av bussen efter en ledig plats. Helst vill du ha ett tvåsäte för dig själv eftersom du vet att oftast ingen sätter sig bredvid någonon annan.
Du hittar ett ledigt tvåsäte och sätter dig längst ut mot gången bara för säkerhets skull.
Det är nu du börjar slappna av.
Men det blir inte lugnt i skutan länge för nu ska bussen stanna vid nästa busshållplats och bussen ser ut att börja bli ganska full.
Så du tar tag i din väska som du har lagt på det lediga sätet längst in och gör dig beredd ifall någon signalerar att "nu vill jag sitta här".
Någon går på, scannar bussen och siktar in sig på sätet bredvid dig.
"Helvete" är det enda du kommer på att tänka.
Personen slår sig ner och färden fortsätter.
Med risk att råka få ögonkontakt med personen bredvid, säkrar du detta genom att stirra ut genom fönstret, samtidigt som du håller ett krampaktigt tag om din väska som du nu balanserar i knäet.
Fast nu kommer ju det svåra, det som framkallar den riktiga ångesten.
Du ska kliva av.
Du hoppas att personen bredvid ska av på samma hållplats men han gör ingen antydan till detta.
Det betyder att du måste
1. ringa på stoppklockan för att göra det klart för denne att du tänker hoppa av, utan att faktiskt behöva kommunicera.
2. om klockan redan är ringd på behöva yttra sig med ett litet mesigt "ursäkta"
eller
3. min personliga favorit, bara ställa sig upp och hoppas att personen fattar denna "subtila" gest.

Du har nu kommit fram till dörrarna. Några meter till innan du ska av. Det ska även av en mamma med barnvagn. Men för att slippa ångesten att fråga om hon behöver hjälp av med vagnen löser du detta genom att så fort dörrarna öppnas, trycka dig ut fort som fan och sen gå fort därifrån..

Någon som känner igen sig kanske?

Ingen som helst koppling till detta inlägget men bästa citatet:
"Jag tränar så att jag ska kunna äta mer"
Bäst.