Jag smet in ljudlöst genom dörren för att inte bli upptäckt.
Jag hade ju tagit mig ända hit så jag ställde mig på ett ställe där jag trodde att jag inte skulle bli sedd.
Jag sneglade snabbt till vänster. Tur, jag är verkligen inte ensam. Jag slog bort alla tankar på att vara någon annanstans än här.
"Fan" var ordet som, likt ett lejon som cirkulerar kring sitt byte, smög omkring inuti mitt huvud.
Jag försökte tänka på något annat än det som nu låg framför mig.
25 minuters oundviklig tortyr.
En svettdroppe trängde sig fram ur min panna så som för att avslöja stressen som jag till varje pris försökte dölja.
Tick tack. Tick tack.
Visarna på klockan hånade mig genom att ticka fortare och fortare.
Nu är tortyren inte långt bort.
Jag slöt ögonen, bad till någon som helst högre makt att jag skulle ta mig igenom detta.
Det är dags nu.
1 minut.
Hon spänner ögonen i mig. Jag finner mig själv stirra tillbaka av insikten att jag inte kommer att komma därifrån inkognito.
Jag försöker titta bort men det går inte, jag kan inte!
2 minuter.
Hon frustar och skriker att jag ska fortsätta. "KOM IGEN! Du klarar detta!"
Och svart..
Resterande 23 minuter består av mörker, hopp om förlåtelse, insikter och vädjan att denna tortyr snart skall vara över.
Tick tack. Tick Tack.
Visarna går i sin vanliga lugna takt igen.
Jag har klarat det.
Jag försöker smyga ut genom dörren när hon uppenbarar sig bara några centimeter framför mig.
Hennes läppar rör sig. Hon vill säga något.
Jag hör ingenting, uppfattar ingenting. Chocken ligger fortfarande över mig som ett regnmoln som precis ska släppa sina första droppar.
"Bra jobbat. Du hängde på alldeles utmärkt. Ses vi nästa gång?" hörde jag långt bort i fjärran.
"Kanske" hann jag yttra med lågmäld röst innan jag pep iväg.
Men det blir ingen nästa gång.
Detta gympasset var alldeles för jobbigt.
