"Dörrarna sprängs"

När jag åkte runt själv till diverse ställen idag, insåg jag att det är ganska fult att vänta på bussen.
Ja precis. Fult.
Tillåt mig att demonstrera.

Du går till busshållplatsen men precis innan du kommer fram, scannar du av området. Tittar höger, tittar vänster. Blicken fastnar.
Fan.
Du är inte ensam. Ni växlar en snabb blick men viker snabbt undan den och du placerar dig på ett säkert avstånd från diverse person, men ändå tillräckligt nära eftersom du inte vill att personen i fråga ska tro att du undviker denne. Vilket egentligen är ganska tydligt att du gör eftersom personen själv har gått igenom denna procedur när hon/han såg att du anlände.
Så där står ni, tittar på klockan, kikar på mobilen och lägger vikten först på högerfoten men det blev för jobbigt så du byter till vänster.
Du sonderar terrängen, kollar på bil efter bil efter bil. Du står med handen i fickan och i handen har du mobilen som du tar upp och kollar var tredje sekund.
Men där borta, i fjärran, dyker bussen upp. Du stoppar ner mobilen som du precis har använt till att skriva ett sms eftersom du inte kunde komma på nåt annat att göra.
Sen fördelar du vikten jämnt på båda fötterna eftersom att du vill vara beredd när chauffören öppnar dörrarna.
Du och den andre personen gör er beredda på att stiga ombord. Ni rör er båda mot dörren och undrar för er själva
"Vem ska gå först?"
Ni byter lite nervöst och hastigt blickar tills ni har en tyst överenskommelse att jag ska gå på först.
"Tur" tänker du eftersom att du är rädd att bli klämd i dörrarna när personen som gick före stämplar sitt kort.
Samtidigt som du går på börjar du scanna av bussen efter en ledig plats. Helst vill du ha ett tvåsäte för dig själv eftersom du vet att oftast ingen sätter sig bredvid någonon annan.
Du hittar ett ledigt tvåsäte och sätter dig längst ut mot gången bara för säkerhets skull.
Det är nu du börjar slappna av.
Men det blir inte lugnt i skutan länge för nu ska bussen stanna vid nästa busshållplats och bussen ser ut att börja bli ganska full.
Så du tar tag i din väska som du har lagt på det lediga sätet längst in och gör dig beredd ifall någon signalerar att "nu vill jag sitta här".
Någon går på, scannar bussen och siktar in sig på sätet bredvid dig.
"Helvete" är det enda du kommer på att tänka.
Personen slår sig ner och färden fortsätter.
Med risk att råka få ögonkontakt med personen bredvid, säkrar du detta genom att stirra ut genom fönstret, samtidigt som du håller ett krampaktigt tag om din väska som du nu balanserar i knäet.
Fast nu kommer ju det svåra, det som framkallar den riktiga ångesten.
Du ska kliva av.
Du hoppas att personen bredvid ska av på samma hållplats men han gör ingen antydan till detta.
Det betyder att du måste
1. ringa på stoppklockan för att göra det klart för denne att du tänker hoppa av, utan att faktiskt behöva kommunicera.
2. om klockan redan är ringd på behöva yttra sig med ett litet mesigt "ursäkta"
eller
3. min personliga favorit, bara ställa sig upp och hoppas att personen fattar denna "subtila" gest.

Du har nu kommit fram till dörrarna. Några meter till innan du ska av. Det ska även av en mamma med barnvagn. Men för att slippa ångesten att fråga om hon behöver hjälp av med vagnen löser du detta genom att så fort dörrarna öppnas, trycka dig ut fort som fan och sen gå fort därifrån..

Någon som känner igen sig kanske?

Ingen som helst koppling till detta inlägget men bästa citatet:
"Jag tränar så att jag ska kunna äta mer"
Bäst.