Fattar han inte, eller vad?

Kuriosa:
Jag tror på allvar att jag lider av en liten åkomma som kallas för selektiv mutism. (Hypokondri, va är det?)
Detta innebär att man i vissa situationer bli tal-lös. Bokstavligen.

Men förbanna den joker som gjorde att jag igår träffade en person som jag (självutnämnd psykiatriker som jag är) diagnostiserar som ett extrem-fall av selektiv mutism.
Låt oss ta återminnas diskussionen som jag och denna snubben hade.
( * = det som jag tänkte, fast inte sa)

J: Ska du till stationen?
S: Aaa..
J: Vill du ha skjuts? Jag kan ta den vägen.
S: -låång paus- *svara då förihelvete* Aaa joo.
J: Jaha, du jobbar lite sporadiskt på olika jobb eller?
S: Jo. *skojar du med mig? Stammade han precis av nervositet?*
J: Okej. Är det inte jobbigt att flänga runt på olika ställen hela tiden?
S: Nää -lång paus- inte speciellt. *Shieet.. denna snubben har problem asså..*
S: Kör du mig verkligen till stationen nu? *NÄ! Jag ska åka och våldta dig i dom mörka skogarna av Lindome.. Klart jag kör dig till stationen ärthjärna!* A det gör jag.
- vid stationen -
S: Vet du om det går några bussar, typ, hela vägen hit?
J: Vart bor du nånstans?
S: Hisingen.
J: *Ehh. Menar han allvar?* Nä det gör det inte.. Men lättast är att ta tåget och sen ta bussen från stationen. *Kolla Västtrafiks hemsida vet ja, för faan*
S: Okej.
J: Hej då. *Men jag sa hejdå ditt dumhuvud, ut ur min bil för fan*
-45 sekunder senare-
S: Mmm, hej.

Snacka om tappad snubbe alltså. Här skulle man göra en god gärning men istället får man uppleva hur det skulle vara på avdelning 14 på ett mentalsjukhus i Arlöv..

God works in mysterious ways.